Ett år är snart till ända. Jag bröt upp från en falsk trygghet i min hemstad för att prova på livet som student och för att försöka få till ett liv värt att leva. Ett liv man vill leva. Inte ett liv där man vill sova vidare på morgonen för att man inte vill vara vaken i ett inferno av negativa tankar, eller där kvällen kommer som en räddning mot sig själv. Tankarna var väl väldigt splittrade i början av året pga alla nya intryck men nu plöjer jag i samma leriga jord igen.

Det är bra väder och hela skolan samlas till en gemensam avslutningsgrillning ikväll. Människor fyllda av glädje och spänning inför sommaren. Vad känner jag? En STOR JÄVLA ångest av att alla kommer att se så lyckliga ut. En ångest om att sommaren bjuder på allt som hör till i mitt liv. Bitterhet, hopplöshet och desperation. Det räcker med en svepande doft av syren eller torkat hö för att få mina kemiska processer i hjärnan att spåra ur och skickar ner mig i sängen.

Jag vill känna riktig lugn och ro, inte lugn och ro av att det är natt och att jag får sova och förhoppningsvis drömma mig in i en bättre värld.