25 maj 2014 jag är 29 år och en månad. Den här bloggen kommer att handla om min värsta fiende. Mig själv! En fiende som jag hatar, en fiende som just idag skapat en våldsam brand i mitt bröst, en fiende som gör dom flesta av dagar till rena helveten, en fiende som jag vill slita ur min kropp men som alltid lever kvar där inne och vinner i slutänden.

Från dagen jag föddes tills idag, dessa 29 år. Allt som hänt och upplevts det är väl det som har format mig. Jag har inte haft någon speciellt jobbig barndom. Mycket kärlek från föräldrar och syskon, det viktiga i mitt liv och ändå har jag lett in mig själv på en väg av självhat. Ett hat som är så starkt att det väcker de mörkaste tankar av vart nyckeln till lycka från denna kedja gjord av ångest finns.

Psykologer, samtalsterapeuter, kuratorer, mediciner och massor av stöd från nära personer men inget biter på denna sjukdom. Ibland önskar jag att jag var en djupt religös person som hittar min egen lycka i en förfärlig falskhet.

Den brinnande känslan i mitt bröst, en ångest ingen ska behöva känna men det är precis så det känns.