Ett år är snart till ända. Jag bröt upp från en falsk trygghet i min hemstad för att prova på livet som student och för att försöka få till ett liv värt att leva. Ett liv man vill leva. Inte ett liv där man vill sova vidare på morgonen för att man inte vill vara vaken i ett inferno av negativa tankar, eller där kvällen kommer som en räddning mot sig själv. Tankarna var väl väldigt splittrade i början av året pga alla nya intryck men nu plöjer jag i samma leriga jord igen.

Det är bra väder och hela skolan samlas till en gemensam avslutningsgrillning ikväll. Människor fyllda av glädje och spänning inför sommaren. Vad känner jag? En STOR JÄVLA ångest av att alla kommer att se så lyckliga ut. En ångest om att sommaren bjuder på allt som hör till i mitt liv. Bitterhet, hopplöshet och desperation. Det räcker med en svepande doft av syren eller torkat hö för att få mina kemiska processer i hjärnan att spåra ur och skickar ner mig i sängen.

Jag vill känna riktig lugn och ro, inte lugn och ro av att det är natt och att jag får sova och förhoppningsvis drömma mig in i en bättre värld.

25 maj 2014 jag är 29 år och en månad. Den här bloggen kommer att handla om min värsta fiende. Mig själv! En fiende som jag hatar, en fiende som just idag skapat en våldsam brand i mitt bröst, en fiende som gör dom flesta av dagar till rena helveten, en fiende som jag vill slita ur min kropp men som alltid lever kvar där inne och vinner i slutänden.

Från dagen jag föddes tills idag, dessa 29 år. Allt som hänt och upplevts det är väl det som har format mig. Jag har inte haft någon speciellt jobbig barndom. Mycket kärlek från föräldrar och syskon, det viktiga i mitt liv och ändå har jag lett in mig själv på en väg av självhat. Ett hat som är så starkt att det väcker de mörkaste tankar av vart nyckeln till lycka från denna kedja gjord av ångest finns.

Psykologer, samtalsterapeuter, kuratorer, mediciner och massor av stöd från nära personer men inget biter på denna sjukdom. Ibland önskar jag att jag var en djupt religös person som hittar min egen lycka i en förfärlig falskhet.

Den brinnande känslan i mitt bröst, en ångest ingen ska behöva känna men det är precis så det känns.